januari 2012


Fortfarande inte riktigt nere på jorden igen efter lördagens orgelkonsert med Gunnar Idenstam på Babettes Kafferi/Kyrksalen i lördags kväll. Det var väldigt häftig att, tillsammans med en massa andra människor, fyllas av den speciella lustgas som alstras av bra musik, och liksom bara bli glad och inspirerad. Gunnar spelade omväxlande på kyrkorgeln – som hade en charmig creshendo-lucka som gjorde att den ibland kändes som en farkost som tog en ut på en resa – tramporgel och flygel och repertoaren hämtades från de ljuvliga gränstrakterna mellan barock- och allmogemusik.

När jag satt där i all min lycka, mindes jag en annan orgel-upplevelse för länge sen. När jag var barn hade jag nämligen orgelskräck! Fasa, bottenlös skräck och mardrömskänsla, det var vad jag kände när jag hörde en kyrkorgel. Jag var totalt hjälplös mot orgelns stämmor och klanger och det de gjorde med min själ. Jag minns inte så mycket hur jag reagerade, minns mest känslan av skräck och illamående och att bara ville bort. Min mormor var en klok och påhittig kvinna. En dag, kanske var jag 5 år, när vi var på kyrkogården och pysslade lite, tog hon mig i handen och sa ”kom ska du se nåt”  och så gick vi in i kyrkan. Där satt kantorn och övade OCH VI GICK UPP PÅ LÄKTARN !!! Vet ej om han var vidtalad tidigare, eller om han, som de flesta andra, bara gjorde som mormor sa, men han gjorde iallafall en jättespännande demonstration av det stora instrumentet! Han visade hur han använde de olika registren, piporna, pedalerna som han spelade med fötterna, det elektriska pumpverket (och mormor berättade en rolig historia om orgeltramparn som fanns innan det blev elektriskt). Det var verkligen jätteintressant och roligt, och framför all fick jag mig en bild av vad det var som lät när jag hörde orgelmusik. Orgeln hade blivit min vän (musikinstrument blev/blir gärna det) och jag var botad från min orgelskräck!

Varför kom jag att tänka på  det där gamla minnet i lördags? Kanske var det för att jag kände hur orgelns klanger fortfarande kan övermanna mina sinnen och bilder, att jag fortfarande är totalt försvarslös mot musikens kraft och prakt. Men att jag vågar åka med på äventyret, skräcken är borta även om det killar i magen!

Tack Mormor  och tack Mäster Idenstam!

/ Marie

….och här är Correns recension av konserten!   

Annonser

Ja nu har jag plitat ihop min ansökan för del 2 av Leader folkungalnd-projektet ”Slakamusiken”.
Till min stora förvåning märker jag att jag njuter av att formulera de nya planerna nu när jag på nåt sätt vet lite mer vad jag talat om och när jag vet vilket bra projekt det är. Det låter helt knäppt, jag vet, men så är det iallafall….
Återstå att se om jag har formulerat mig tydligt och attraktivt nog för beslutsfattare och andra inblandade, så ännu ska här inte ropas hej. Men väldigt bra känns det!

Är du på Facebook? Nu finns en Balladforum – grupp på Facebook! Den handlar om Medeltida ballader i allmänhet och försöker skapa ett kontaktnät av balladnördar i alla världens hörn. Välkommen dit också!

http://www.facebook.com/groups/160309557411608/
/ Marie

I dag var det julgransplundring på Östergötlands Läns Muséum och jag var där för att hålla i lekarna. Toste var med och spelade, så även Galtagalder-Olle (fiol o säckpipa) samt museipedagog Barbro Johansson. Förutom de allra vanligaste hade jag lagt till Skära Havre efter Mari på Gatan, Värnamo, Björndansen (SvL Skåne med egen text ”Björnen är vaken…”) och så Klara solen med utklädda rollfigurer. En hel del härliga barn med vänner hade mött upp, all heder åt vuxna som låter barnen få med sig denna tradition!

Granen stod mitt i Nya Galleriet ganska nära en staty föreställande Gösta Ekman med grep. Denna placering krävde lite finlir i dansandet, men funkade, och när Göstas grep till slut åkte all världens väg så kändes det som om han också var väldigt trött på att vara staty och heller ville vara med och leka. Lekarna funkade fint och vi avslutade med en långdans till säckpipa. När säckpipan (som på intet sätt var mer samarbetsvillig än andra säckpipor) la av, fortsatte dess domptör obehindrat låten på fiol, så det blev en lång och rolig dans!

Tänk vad kul det är att få umgås med små barn och vilken kompetens och klurighet dessa korta individer besitter. Och vilka röster! Jag är så glad att vi har bestämt oss för att öppna Balladforum för barn nästa träff 29/1!

Det var också så härligt att vara tillbaka i Musei-miljön. Jag riktigt kände hur mitt Landskronahjärta blev varmt och lyckligt! Det är en sån gränslös möjlighetsmiljö, så himlans intermedialt (intermedialitet är när en konstart/uttrycksform i sig innehåller andra konstarter)!

Ja det var en härlig dag! Nu är jag ganska mör, då detta jobba var det första efter min vinteråkomma med förkylning och elak mage. Nu ska jag vila mig och njuta, efter att ha spelat lite med Blåqvint! Den egna granen får stå kvar någon dag till…

/ Marie

En helt annan julgran

Ja, då har vi ett nytt år som ska fyllas med ballader, låtar, äventyr och utmaningar!

Jag har avslutat och redovisat första delen av mitt Leaderprojekt, nu ska jag rensa bland idéerna och formulera inriktningen på andra delen. Måtte jag få fortsätta, håll tummarna kära vänner! Denna blogg är en viktig del i projektet; här meddelas vad som är på G och vad som har genomförts och forskats fram. Ja, via denna blogg har jag fått kontakter som har betytt jättemycket för Slakamusiken.

En annan viktig del av projektet är Balladforum.

Vi dansar och sjunger ballader på Kyrkliden i Slaka

På våra månatliga träffar på Kyrkliden i Slaka sätter vi medeltida ballalder – från Slala och annorstädes – i gungning med sång, dans och intressananta diskussioner. Balladforum fortsätter att träffas under våren och nu är datumen och Kyrkliden bokade! Till första träffen, som är söndag den 29/1, har vi bestämt oss för att bjuda in några nya personer mellan 6 och 12 år. Känner du någon balladintresserad ung människa i den åldern så ta med dig honom/henne och kom! Men hör gärna av dig först!

Här är Balladforums datum fram t.o.m. maj:

29/1
26/2
25/3
22/4
27/5

…och det handlar om söndagar kl 17 – 20 på Kyrkliden, det vita huset bredvid Slaka Kyrka.

Balladforum är en öppen grupp som gärna tar emot nya gäster och deltagare. För oss som sjunger ballader regelbundet, är de som vänner! En ballad viker inte från din sida när du väl har fångat den, den står dig bi i livets alla skeden. Denna mening tog jag med mig från sommarens teaterkick: Gösta Berlings Saga på Västanå Teater: Tro inte lyckan, tro inte skratten. De gamla visorna berättar vad man ska tro på, tårar och sorg. Glädje, är blott sorg som förställer sig.

Dessutom har vi jäkligt kul 🙂

/ Marie

När jag var barn firade jag och mina föräldrar alltid Jul och Nyår med mina morföräldrar. Nyårsafton var, som alla andra kvällar vid den årstiden, en lugn kväll med mycket berättande, en del sånger och en massa gott att äta.  Vid 12-slaget lyssnade vi på radions alla domkyrkoklockor som ringde in det nya året. Och Mormor grät. Jag undrade alltid varför hon grät, om någon hade dött, om någon skulle dö, om hon hade nån hemlig sorg… Hon gjorde ingen grej av det, och det gjorde ingen annan heller, hon bara grät. Långt senare fick jag veta att det är en tradition att den gamla kvinnan gråter vid nyår. Tja, varför inte? Nyår är ett tillfälle att reflektera över det år som gått, sörja dem som försvunnit men också att se över sina tacksamheter, glädjeämnen,  vänskaper och framgångar. Så att låta ett litet pärlband av varma tårar av glädje och sorg, lättnad och rörelse trilla nedför kinderna låter väl som en tilltalande och hälsosam idé!

Så – för vänner och avsked, för förluster och segrar men mest för alla som kämpar! Kämpar för sitt dagliga bröd (ni är fler än många tror), för sin konst och för att få utöva den, för respekt, för ärlighet, för nyfikenhet,  för att alla människor ska se varann som just människor…..!

Låtom oss snyta oss och gå mot en kanske ännu mer kaotisk tid, men en tid full av möten, utbyte, en tid där vi sätter nya ord och hittar nya dimensioner på det som sker, så att vi slipper upprepa oss och aldrig behöver uppfylla varandras fördomar!

För övrigt har jag skaffat mig en ny gitarr. Den är jättegammal och har varit med om en hel del. Den låter jättefint. Jag tror jag är kär.

Gott Nytt År

/ Marie

Levin Rob Johnsson och jag