Sommaren började med en musikupplevelse som jag fortfarande mumsar på; den 4 juli var jag i Stockholm och avnjöt, tillsammans med man, söner och sonhustru, Alison Kraus & Union Station på Cirkus i Stockholm. Då jag på förhand visste vilket datum och klockslag konsertbiljetterna skulle släppas, kastade jag mig på datorn och bokade bara några minuter efter släpp. Detta – vilket jag är mycket glad, och föralldel också rätt stolt över – gjorde att vi hade fått platser på första rad, och satt bokstavligen vid deras fötter under två härliga timmar.
Utan att gå in på detaljer som fantastiska instrumentalinsatser, ursnygg stämsång och poetiskt dansande basisthänder, kan jag bara säga att det var så jäkla skönt att se ett gäng som var där för att lira tillsammans, helt enkelt! Väldigt mycket tajt samspel och väldigt lite show och produkt. Det var en stark manifestation av en levande tradition, och känslan av att vara ”hembjuden” blev ännu starkare i settet av extranummer som de gjorde runt en och samma mick. Musikernas förhållningssätt och finlir med sina fysiska avstånd till denna mick skapade en naturlig koreografi, samtidigt som det skickade en blixtsnabb bekräftelse av trovärdighet fram och tillbaka till filmen Oh, brother, where art thou (du vet, när dom sjunger i radiostudion och på kalas-scenen).
Det var som en slags existensmaximum att sitta så himla nära, se allt det lilla som hände på scen, uppleva hur Alison växlade upp från sin sköra röst till den starka, gnistrande. Jag minns att jag tänkte att det måste kräva en hel del styrka av denna lilla varelse att kontrollera all den våldsamma musikaliska kraft som strömmar genom henne. Men så var det också den där känslan av att komma in i samma andning, andas samma luft…
Efteråt talar jag om det med min Bessmankompis Kristin – vi har just talat om att uppleva hur man kommer nära och upptäcker nya aspekter hos traditionsbärare som man bara mött genom uppteckningar och inspelningar – och det slår mig att det är just dendär känslan man kan få med Greta Naterberg och Mari på Gatan och de andra idolerna som levde för 200 år sedan! Genom att sjunka in i deras fraser, uttryck rytmer och sätta luft, ton, ljud, sväng på det, ja då är det ju lite som att andas samma luft!
Nördigt, men sant och mycket lyckligt 😉
/ Marie
Slaka-Musiken 