….. så har den kallats, den medeltida balladen, en värld för sig själv. Jo, så är det ju, det är så mycket mer än en sång. En värld full av bilder, symboler, logik och antydningar, en värld som går att förstå på så många olika sätt. Musik som går att använda på så många olika sätt, som sätter oss i rörelse till kropp och själ.
På lördag ska jag och Astrid Selling få den möjligheten att bjuda in till dendär världen, inte bara med musik och dan, utan också dela med oss av de nycklar och kikhål vi funnit i vårt konstnärliga forskningsarbete. Och alltjämt fortsätter finna. En slags ”backstage medeltida ballader”. Jo, det blir balladdans också, men först ”titten”…. Det hela händer på Blekinge Museum i Karlskrona, på lördag den 26/10 kl 14-16 under rubriken historisk lördag – i själ och hjärta.
Ser fram emot en förtrolig stund, hjärtligt välkomna!
”Flickan var så generad av de många herremännen som voro närvarande då hon sjöng, att jag rätt väl märkte att hon glömde ut flera strofer. Hon har lofvat att komma till Beata om Söndag, då skall jag uppteckna såväl denna som alla hennes lekar fullständigt och med toner”.
Johan, eller är det Daniel, Wallman skriver detta som kommentar till några lekar nedtecknade efter ”Flickan i Ullstämma”. Beata som flicka skulle gå till ”om Söndag” är bröderna Wallmans syster, också hon traditionsbärare i materialet från Slaka/Landeryd.
Med denna anteckning ger Wallman mig ett titthål genom tid och rum och jag hamnar mitt i salongen med den blyga flickan, som inte ens nämns vid namn mitt ibland de fina herremännen. Kanske var de inbjudna av Wallman för att lyssna på den fina lilla sångerskan, ett exempel på att i denna moderna trakt sjöngs de gamla bitarna av människor i alla åldrar i, inte bara av gamlingar i jordkulor. Kanske var Flickan en av de ungdomar som brukade samlas hemma hos Greta Naterberg på Slaka backe på söndagarna och leka, sjunga och dansa ”till sent om kvällen”. Och här står hon nu, den lilla stackarn och blir så blyg att hon kommer av sig och tappar bort delar av sina sånger.
Wallmans kommentar är så ömsint och samtidigt kanske lite pinsam; att imponera på grabbarna lyckades inte…. Vilka var de, herremännen? Rääf, Adlerbeth, Drake, Hazelius? Och ”Syster Beata”, sån tur att hon fanns där och kunde ordna en uppteckningsstund i lugn och ro. Beata hon har nog mer än ett finger med i bevarandet av den musikaliska skatten kring Wallmans.
Tack och bra jobbat, fint att få titta in i Wallmans salong….
För en dryg månad sedan hade Bessman – fr. v. jag, Lisa Stormlod, Kristin Borgehed o Astrid Selling – två jättekul gig här i hemtrakterna: på Brunnssalongen i Söderköping och på Sancta Birgitta Klostermuséum i Vadstena. Nu är vi staxt tillbaka ty nu närmar sig Linköpings Folkmusikfestival. Vi vill nu hälsa er välkomna till vår värld på fredag 11 oktober. Kl 22:30 blir det konsert och kl 01:45 är vi värdar för visstugan. Kristin skrev så fint på sin Facebook-uppdatering, jag lånar den:
” We once again invite you all to our world of intricate rhythms and timbres, murder, sailors, virgins (of all kinds), dignity, knights, foot washing, horses, love, rings and magic!
Welcome to listen, dream, dance and sing along loudly!”
För några dagar sedan gick Jan Ling ur världen. En obeskrivligt skön snubbe, en forskare med stor kunskap och glimten i ögat, en person som har förmedlat så mycket om svensk folkmusik. Till oss som gillar att gräva i vår spännande tradition har han gett både fakta och nya spår.
Sista gången jag träffade honom, det var väl ett par tre år sedan, åt vi lunch och pratade Wallman och Greta Naterberg, på kvällen dansade vi ballader på Kustens Hus, där jag hade ett gig med De vandrande kvinterna,fint tidig-musik-gäng från Göteborg. Det var vid lunchen som han berättade hur det gick till när han, just han(!), återfann Wallmans Förlorade Visbok på Siftsbibioteket i Linköping. Året var 1960, Janne var en ung doktorand som var i Linköping för att samla material till sin avhandling som skulle handla om Levin Christian Wiedes uppteckningar. Att Wallman hade samlat vismelodier i ett manuskript, det var välbelagt. Men sedan den kom i den dåvarande bibliotekarien Wiedes händer efter Wallmans död, hade den varit som bortblåst. Otaliga efterforskningar hade gjorts och Nils Denker hade fyra år tidigare färdigställt en rekonstruktion av häftet. Denna byggde på att mycket av materialet hade hamnat i Arwidssons Svenska Fornsånger, och på noggranna anteckningar av Wiede. Men här gick nu den unge doktorand Ling på upptäcktsfärd bland Stiftsbibliotekets hyllmeter. ”Ja du vet, jag gick ju där å kolla, drog ut det som såg intressant ut. Så såg jag nån tunn liten bok, drog ut den och – höh, va erehär??? Ja då var det ju Wallmans bok, den bara stod där instoppad. Då hade han ju inte behövt göra den där rekonstruktionen, Denker, höhö…”
Och så var Wallmans Förlorade tillbaka! Nej, Denker gjorde inte rekonstruktionen förgäves! I sina efterforskningar fick han fram en hel del ”bonusmaterial” som gör att vi i dag vet ännu mer om personer och sammanhang kring det vi kallar Slakamusiken. Men tänk så väl att Wallmans visor kom tillrätta! Hade den inte gjort det, så hade vi inte kunnat se hur handskrifterna skiljer sig från de redigerade versioner som sedan publicerades i Arvidssons Svenska Fornsånger. Det är just de skillnaderna jag går i gång på! Rytmiken och tonstegen lägger dessa enkla melodier mycket närmare ett tidigare musikideal. De har helt enkelt inte passerat det filter som skulle kunna kallas ”konstmusikalisk folkton”. Enkelt uttryckt. De allra flesta melodierna är identiska i handskrifter och utgåvor, men de skillnader som finns är verkligen spännande!
Det är detta jag har velat lyfta fram i mina arrangemang för brasskvintett och röst. Jag är tacksam att jag har fått förverkliga det jag har hört när jag har läst Wallmans notskrifter, få höra underbara musiker tolka mina noter och själv få sjunga till.
Och jag är jättetacksam mot Jan Ling, att han hittade boken, och framför allt att han var den han var, gjorde det han gjorde. Östgöta Brasskvintett och jag spelar dessa låtar på Linköpings Folkmusikfestival på fredag 11 oktober kl 19. Falska klaffare är rubriken. Jag kommer att tänka på honom då.
Foto: Östgötamusiken
Slaka-Musiken, ett Leaderprojekt
Slaka-Musiken sammanställer, lyfter fram, tillgängliggör och - framför allt - använder, tolkar och levandegör den unika folkmusikskatten med anknytning till Slaka, upptecknad under tidigt 1800-tal. Slaka kan ses som en knutpunkt, en musikalisk mötesplats genom vilken människor och deras musik strömmar, möts, sätter sin prägel på bygden och blir ihågkommen.
Slakamusiken is a project for rural developement through rural traditional music! Medieval ballads, songdances and polskas which are of vital importence for the swedish folk music revitalisation and history, were collected in and around Slaka in the early eighteenhundreds. Slaka is a parish near Linköping University.
Slaka-Musiken 