Så hette hon, min mor, Gullan Persson, f Borg. I dag är det 7 år sedan hon lämnade oss. Jag har inte vant mig vid att hon är borta, jag saknar henne och hennes värme som hon hade med sig till sitt sista andetag. Här är en bild på henne och mig när vi ännu var unga. Vi är på promenad vid Rocksjön i Jönköping dit vi ofta gick, vi bodde vid Vetarget (alltså jag har aldrig fattat om det egentligen hette Vedtorget eller V- torget) på Öster. Solen skiner och pappa fotograferar.

Mor o jagNär vi kommer hem ska vi äta och sedan ska jag sova middag. Men det tänker jag verkligen inte göra, jag tänker be min mamma att lägga sig bredvid mig med en sångbok och sjunga en bit. För då vet jag att vi kommer att sjunga varenda sång, dom som vi inte kan hittar vi på melodier till, sen hittar vi på berättelser till sångerna och skrattar jättemycket. Det är det allra bästa jag vet, en mycket lycklig stund på dagen..

Senare ska hon lära mig vikten av att sjunga i stämmor när man lagar mat tillsammans, att det passar bra att dansa när man bakar och att det går att leka med melodier och ord lika väl som med ingredienser till maträtter och bakverk.

När jag går mina första år i skolan och har gjort mina skrivläxor, får hon mig att krevera av skratt när hon läser upp vad jag faktiskt har skrivit…

Från början till slut visade hon mig vad kärlek, vänskap och rättvisa är. Tänk vilken tur man kan ha här i livet!

Annonser