Leonard Rääf


”Flickan var så generad av de många herremännen som voro närvarande då hon sjöng, att jag rätt väl märkte att hon glömde ut flera strofer. Hon har lofvat att komma till Beata om Söndag, då skall jag uppteckna såväl denna som alla hennes lekar fullständigt och med toner”.

Johan, eller är det Daniel, Wallman skriver detta som kommentar till några lekar nedtecknade efter ”Flickan i Ullstämma”. Beata som flicka skulle gå till ”om Söndag” är bröderna Wallmans syster, också hon traditionsbärare i materialet från Slaka/Landeryd.

Med denna anteckning ger Wallman mig ett titthål genom tid och rum och jag hamnar mitt i salongen med den blyga flickan, som inte ens nämns vid namn mitt ibland de fina herremännen. Kanske var de inbjudna av Wallman för att lyssna på den fina lilla sångerskan, ett exempel på att i denna moderna trakt sjöngs de gamla bitarna av människor i alla åldrar i, inte bara av gamlingar i jordkulor. Kanske var Flickan en av de ungdomar som brukade samlas hemma hos Greta Naterberg på Slaka backe på söndagarna och leka, sjunga och dansa ”till sent om kvällen”. Och här står hon nu, den lilla stackarn och blir så blyg att hon kommer av sig och tappar bort delar av sina sånger.

Wallmans kommentar är så ömsint och samtidigt kanske lite pinsam; att imponera på grabbarna lyckades inte…. Vilka var de, herremännen? Rääf, Adlerbeth, Drake, Hazelius?  Och ”Syster Beata”, sån tur att hon fanns där och kunde ordna en uppteckningsstund i lugn och ro. Beata hon har nog mer än ett finger med i bevarandet av den musikaliska skatten kring Wallmans.

Tack och bra jobbat, fint att få titta in i Wallmans salong….

/ Marie

"Min Rosa", handskrift från Stiftsbiblioteket.

”Min Rosa”, handskrift från Stiftsbiblioteket.

Annonser

”Jag är oafbrutet sysselsatt att redigera lekar, men sliter mycket ondt med dem; emedan de ej sällan äro otydligt och tvetydigt antecknade, ty de utgöra oftast blott ett memorial för dem som sjelf deltagit och sålunda känner leken”…

Så skriver JOHAN HAQUIN WALLMAN (1792-1853), lektor, kyrkoherde, fornforskare m.m. och enligt Nils Denker ”den främste samlare och kännare av sånglekar, som vårt land ägt”. Det insamlingsarbete han gjorde tillsammans med sin bror Daniel är en viktig del i 1800-talets dokumentation av svenska folkvisor och lekar. Man kan säga att bröderna Wallman är något av ”doldisar” i detta sammanhang, då deras uppteckningar har använts till kända utgåvor som Svenska Fornsånger och Svenska Folkvisor men inget finns publicerat i Wallmans namn.

Uppmuntrad av sin forskar- och upptecknarkollega Leonard Fredrik Rääf (1786-1872), sammanställde dock Johan Haquin Wallman ett manuskript med de sångleksmelodier han och hans bror Daniel samlat in, främst i Slaka med omnejd. Samlingen kom endast att innehålla material från Linköpings stift, antagligen därför att det var endast till de lokala sånglekarna de hade möjlighet att få melodierna nedtecknade.

Wallman beskrivs som en mycket noggrann forskare med en god portion självkritik. Han och hans kollega Rääf hade också tagit beslutet att inte ge efter för kravet att ”modifiera” sina uppteckningar, utan ville nedteckna både text och ton alldeles som de sjöngs av Greta Naterberg, pigan AnnaCaisa, gamla fröken Follin m.fl .något vi i dag är tacksamma för, men som nog kunde te sig motigt på den tiden… Nåväl, om det var något av ovanstående, Wallmans dåliga hälsa som var orsaken så kom hans manuskript aldrig att bli utgivet. Trots detta har samlingen kommit att spela en viktig roll i vår folkmusikhistoria.

Levin Christian Wiede, Stiftsbibliotekarien på Linköpings Stiftsbibliotek, senare kyrkoherde, kommer över manuskriptet efter Wallmans död. Syster Beata Wallman i Slaka lämnar manuskriptet antingen till Wiede personligen eller till den vid tiden nyinstiftade Östgöta Fornminnesförening.

Och nu, nu försvinner manuskriptet och ska inte återfinnas på många, många år. Men….. (fortsättning följer)