Levin Christian Wiede


Oj! Jag hade faktiskt ingen aning om att att visupptecknaren, stiftsbibliotekarien m.m. Lewin Christian Wides förening Östergötlands Fornminnesförening lever än, med nytt namn – Östergötlands Fornminnes- och Museiförening, OCH firar 150 år på söndag! Festigheterna går av stapeln på Östergötland Museum med börja kl 14. Dessutom kommer Drakekvartetten att spela! Jag har inte hört dem innan, men de har sitt namn efter Erik Drake, kompositör, sekreterare i Musikaliska Akademien och en oerhört viktig medhjälpare till Wallman och Rääfv. Dessutom redigerade melodierna till hela SVENSKA FORNSÅNGER som jag skrev om i förra inlägget. Hoppas de kommer att spela något av Drakes kompositioner, det hade varit skoj att höra!
Kolla här:   ÖSTERGÖTLANDS FORNMINNES- och museiförening 150 år
I dag ska jag undersöka några andra, immateriella fornminnen, nämligen de olika pianosättningar som gjordes av medeltida ballader då dessa skulle publiceras. Det var tidigt 1800-tal, och en fullständig självklarhet för att överhuvudtaget kunna intressera en köpstark publik för dessa sånger ”direkt ur folkets mun”, var att presentera dem i arrangemagn för sång och piano! Men om hur de skulle harmoniseras, det rådde det flera meningar om. Vi som sjunger ballader i dag är tämligen ointresserade av det tidiga 1800-talets harmoniseingar, det är melodierna och berättelserna vi vill åt för att kunna klä dem i våra egna klanger. Men jag vill ändå få en ljudande bild av de olika idéerna. Och i eftermiddag ska jag få hjälp av en finfin pianist som har lovat att spela precis som det står!

Och här är min tolkning av Jungfrun förvandlad till lind som L.C. Wiede tecknade upp för snart 200 år sedan:

Jungfrun förvandlad till lind. Sång och harpa MLP

 

 

Annonser

Nu skriver jag det sista kapitlet till boken Källan i Slaka, en bok om svensk folkmusik.

Wiede sånglek

Blir lite chockad över hur mycket Wallmans och hans kollegors insamlande av lekar faktiskt har kommit att betyda  för oss. Lekarna publicerades i Arwidssons Svenska fornsånger på 1830- 40talet, tack och lov. Den blev ingen storsäljare just då, men i den har hela vår lekgrund blivit räddad, i den har Alice Tegnér hittat de folkliga förlagorna till sina geniala barnvisor. Vad hade vi gjort utan den? Hur hade jularna sett ut? Ja det hade väl blivit Jinge bells å Cocacola-tomtar redan  från förra sekelskiftet. Inget annat.

Tack Wallman och tack Levin Christian Wiede som följde upp hans arbete, skrev av hans lekar och sedan tecknade upp så fina ballader!

image

Jag sitter på stiftsbiblioteket i Linköping och tittar igenom Levin Christian Wiedes brev och manuskript. Jag försöker få tag på kopplingen mellan honom och min Slaka-hjälte Johan Haqvin Wallman, när jag nu skriver boken om Slakamusiken, och samtidigt långsamt fattar hur händelser, personer och visor hänger ihop. Jo, det var ju Wiede som tog hand om Wallmans sånglekssamling efter hans död, den som sedan kom att kallas ”Wallmans försvunna” ända fram till Jan Ling råkade hitta den i en hylla på Stiftsbiblioteket år 1960, och den fick byta namn till ”Wallmans återfunna”. Men vad hade de för förhållande när Wallman levde? Någon skriver i förbigående att Wiede var Wallmans elev… När, var och på vilket sätt?

Nåväl Wiede hade iallafall två rejäla döttrar som på 1920-talet inte bara lämnade in Wallmans visbok (som i alla fall någon dag under 20-talet troligtvis inte var försvunnen) till Stiftsbiblioteket, utan också Wiedes brev, prydligt inbundna i ordning och försedda med handskrivet register. Denna brevbok är sagolikt stor, tjock och välskriven. Man läser de fint präntade sidorna med stor vördnad och lite skamkänsla – det är iallafall någon annans brev.

Så dyker min iphone upp på bordet, i sin nya fina ”bookbook”-kostym, alltså förklädd till gammal psalmbok. Ett ”hål-i-tiden-ögonblick” uppstår. iPhonen lägger sig kaxigt ovanpå Wiedes brevbok och hävdar att den innehåller minst lika mycket dialog som den äldre idolen. Tja, varför inte. Men vart tar det vägen? Om någon om ett par hundra år vill beforska balladsångerskan, författaren och selmmelprovaren Marie Länne Persson – eller för den delen någon mycket mer intressant och minnesvärd nutida person – finns det då något kvar eller har all bara smulats ut i rymden. Blir allt som finns kvar bara våra prylar, skor, instrument och sånt?

Bäst att skriva några böcker till….

/ Marie

image

Janne

För några dagar sedan gick Jan Ling ur världen. En obeskrivligt skön snubbe, en forskare med stor kunskap och glimten i ögat, en person som har förmedlat så mycket om svensk folkmusik. Till oss som gillar att gräva i vår spännande tradition har han gett både fakta och nya spår.

Sista gången jag träffade honom, det var väl ett par tre år sedan, åt vi lunch och pratade Wallman och Greta Naterberg, på kvällen dansade vi ballader på Kustens Hus, där jag hade ett gig med De vandrande kvinterna,fint tidig-musik-gäng från Göteborg. Det var vid lunchen som han berättade hur det gick till när han, just han(!), återfann Wallmans Förlorade Visbok på Siftsbibioteket i Linköping. Året var 1960, Janne var en ung doktorand som var i Linköping för att samla material till sin avhandling som skulle handla om Levin Christian Wiedes uppteckningar. Att Wallman hade samlat vismelodier i ett manuskript, det var välbelagt. Men sedan den kom i den dåvarande bibliotekarien Wiedes händer efter Wallmans död, hade den varit som bortblåst. Otaliga efterforskningar hade gjorts och Nils Denker hade fyra år tidigare färdigställt en rekonstruktion av häftet. Denna byggde på att mycket av materialet hade hamnat i Arwidssons Svenska Fornsånger, och på noggranna anteckningar av Wiede. Men här gick nu den unge doktorand Ling på upptäcktsfärd bland Stiftsbibliotekets hyllmeter. ”Ja du vet, jag gick ju där å kolla, drog ut det som såg intressant ut. Så såg jag nån tunn liten bok, drog ut den och – höh, va erehär??? Ja då var det ju Wallmans bok, den bara stod där instoppad. Då hade han ju inte behövt göra den där rekonstruktionen, Denker, höhö…”

Och så var Wallmans Förlorade tillbaka! Nej, Denker gjorde inte rekonstruktionen förgäves! I sina efterforskningar fick han fram en hel del ”bonusmaterial” som gör att vi i dag vet ännu mer om personer och sammanhang kring det vi kallar Slakamusiken. Men tänk så väl att Wallmans visor kom tillrätta! Hade den inte gjort det, så hade vi inte kunnat se hur handskrifterna skiljer sig från de redigerade versioner som sedan publicerades i Arvidssons Svenska Fornsånger. Det är just de skillnaderna jag går i gång på! Rytmiken och tonstegen lägger dessa enkla melodier mycket närmare ett tidigare musikideal. De har helt enkelt inte passerat det filter som skulle kunna kallas ”konstmusikalisk folkton”. Enkelt uttryckt. De allra flesta melodierna är identiska i handskrifter och utgåvor, men de skillnader som finns är verkligen spännande!

Det är detta jag har velat lyfta fram i mina arrangemang för brasskvintett och röst. Jag är tacksam att jag har fått förverkliga det jag har hört när jag har läst Wallmans notskrifter, få höra underbara musiker tolka mina noter och själv få sjunga till.

Och jag är jättetacksam mot Jan Ling, att han hittade boken, och framför allt att han var den han var, gjorde det han gjorde. Östgöta Brasskvintett och jag spelar dessa låtar på Linköpings Folkmusikfestival på fredag 11 oktober kl 19. Falska klaffare är rubriken. Jag kommer att tänka på honom då.

Foto: Östgötamusiken

Foto: Östgötamusiken

 

Tre smakprov inför kvällens konsert Falska klaffare i Kettilstad kyrka med mig och Östgöta Brasskvintett:

Charlotta Johnson 

Min Rosa

Mikaeli dag

Kilcka på låttitlarna för att höra!

Konserten börjar kl 19:00, har en paus och ingår i Östergötlands Musikdagar.

På fredag kl 12:30 spelar vi på Norrköpings konstmuseum.

Välkomna!

/ Marie

”Jag är oafbrutet sysselsatt att redigera lekar, men sliter mycket ondt med dem; emedan de ej sällan äro otydligt och tvetydigt antecknade, ty de utgöra oftast blott ett memorial för dem som sjelf deltagit och sålunda känner leken”…

Så skriver JOHAN HAQUIN WALLMAN (1792-1853), lektor, kyrkoherde, fornforskare m.m. och enligt Nils Denker ”den främste samlare och kännare av sånglekar, som vårt land ägt”. Det insamlingsarbete han gjorde tillsammans med sin bror Daniel är en viktig del i 1800-talets dokumentation av svenska folkvisor och lekar. Man kan säga att bröderna Wallman är något av ”doldisar” i detta sammanhang, då deras uppteckningar har använts till kända utgåvor som Svenska Fornsånger och Svenska Folkvisor men inget finns publicerat i Wallmans namn.

Uppmuntrad av sin forskar- och upptecknarkollega Leonard Fredrik Rääf (1786-1872), sammanställde dock Johan Haquin Wallman ett manuskript med de sångleksmelodier han och hans bror Daniel samlat in, främst i Slaka med omnejd. Samlingen kom endast att innehålla material från Linköpings stift, antagligen därför att det var endast till de lokala sånglekarna de hade möjlighet att få melodierna nedtecknade.

Wallman beskrivs som en mycket noggrann forskare med en god portion självkritik. Han och hans kollega Rääf hade också tagit beslutet att inte ge efter för kravet att ”modifiera” sina uppteckningar, utan ville nedteckna både text och ton alldeles som de sjöngs av Greta Naterberg, pigan AnnaCaisa, gamla fröken Follin m.fl .något vi i dag är tacksamma för, men som nog kunde te sig motigt på den tiden… Nåväl, om det var något av ovanstående, Wallmans dåliga hälsa som var orsaken så kom hans manuskript aldrig att bli utgivet. Trots detta har samlingen kommit att spela en viktig roll i vår folkmusikhistoria.

Levin Christian Wiede, Stiftsbibliotekarien på Linköpings Stiftsbibliotek, senare kyrkoherde, kommer över manuskriptet efter Wallmans död. Syster Beata Wallman i Slaka lämnar manuskriptet antingen till Wiede personligen eller till den vid tiden nyinstiftade Östgöta Fornminnesförening.

Och nu, nu försvinner manuskriptet och ska inte återfinnas på många, många år. Men….. (fortsättning följer)