Jag sitter på stiftsbiblioteket i Linköping och tittar igenom Levin Christian Wiedes brev och manuskript. Jag försöker få tag på kopplingen mellan honom och min Slaka-hjälte Johan Haqvin Wallman, när jag nu skriver boken om Slakamusiken, och samtidigt långsamt fattar hur händelser, personer och visor hänger ihop. Jo, det var ju Wiede som tog hand om Wallmans sånglekssamling efter hans död, den som sedan kom att kallas ”Wallmans försvunna” ända fram till Jan Ling råkade hitta den i en hylla på Stiftsbiblioteket år 1960, och den fick byta namn till ”Wallmans återfunna”. Men vad hade de för förhållande när Wallman levde? Någon skriver i förbigående att Wiede var Wallmans elev… När, var och på vilket sätt?
Nåväl Wiede hade iallafall två rejäla döttrar som på 1920-talet inte bara lämnade in Wallmans visbok (som i alla fall någon dag under 20-talet troligtvis inte var försvunnen) till Stiftsbiblioteket, utan också Wiedes brev, prydligt inbundna i ordning och försedda med handskrivet register. Denna brevbok är sagolikt stor, tjock och välskriven. Man läser de fint präntade sidorna med stor vördnad och lite skamkänsla – det är iallafall någon annans brev.
Så dyker min iphone upp på bordet, i sin nya fina ”bookbook”-kostym, alltså förklädd till gammal psalmbok. Ett ”hål-i-tiden-ögonblick” uppstår. iPhonen lägger sig kaxigt ovanpå Wiedes brevbok och hävdar att den innehåller minst lika mycket dialog som den äldre idolen. Tja, varför inte. Men vart tar det vägen? Om någon om ett par hundra år vill beforska balladsångerskan, författaren och selmmelprovaren Marie Länne Persson – eller för den delen någon mycket mer intressant och minnesvärd nutida person – finns det då något kvar eller har all bara smulats ut i rymden. Blir allt som finns kvar bara våra prylar, skor, instrument och sånt?
Bäst att skriva några böcker till….
/ Marie