Förra helgen var det en stor artikel i DN om Håkan Juholt den nye (s)-ledaren. Där får man veta att han är uppvuxen i konstmiljö, och man får också läsa hans svar på en enkät om musik/kulturvanor. Artikelförfattaren blir djupt imponerad av hans svar och det blir faktiskt jag också. Det är sällan jag har sett något så välformulerat, och ändå självklart och enkelt, om vad musik kan betyda igenom hela vårt liv. Och det är definitivt första gången jag sett en politiker över huvud taget visa en sådan klarsyn om kring den aspekten av livet. Kolla själv! Det är inte utan att man blir hoppfull, lite iallafall (den där formuleringen gjorde han ju innan han kom i den position han är i nu). Men han ska ha hållit ett tal också, som jag har missat, där han verkade ha hållit en liknande attityd. Jag kan tycka partipolitik är en lite ointressant och småskitig business, men när en makthavare uttrycker sig så, då kan man undra om man ändå inte går mot lite ljusare tider…

Förra helgen blev jag ordförande i den politiskt obundna föreningen Folkmusik i Linköping, innan dess var jag bokare i föreningen. Min uppgift blir nu att hålla den folkmusikaliska fanan högt här i stan. Jag funderar en del på vilken nivå man ska lägga sig på när det gäller fanviftandet. Efter valet i höstas ter det sig ganska omöjligt att vara politiskt obunden, då det ju finns ett litet jälvla parti som försöker – och kanske i viss mån lyckas, iallafall inför en oinitierad del av allmänheten – just binda folkmusiken till sig. Starka markeringar görs inom folkmusikrörelsen, man lyfter fram samspel och influenser mellan svenska musiktraditioner och andra kulturers musik, man pekar på polska, bostonvals, mazurka, engelska, schottis, någon kan falla i lojalitetsfällan och uppfatta att det inte finns någon svensk kultur… Jo, det finns det ju men av någon anledninga är det ju liiiite skämmigt att vara svensk, eller hur? Den blir känslig, den traditionella folkmusiken, väcker många frågor och, uppenbarligen ett visst begär ifrån ”ett viss håll.”

I bland kan jag hitta mitt namn, mina och mina vänners folkmusikgrupper och evenemang jag jobbar med på websidor av ett slag jag inte trodde fanns. Att på sådana sidor bli omskriven som ”förrädare” är rätt O.K. i jämförelse med att bli rekommenderad och creddad som förebild…

Hur högt i tak är det i Linköping för att diskutera sådana här frågor? Hur är attityden i föreningen? Jag har flyttat runt en del under mina vuxna år och jag måste säga att jag ingenstans har jag sett så mycket ”vardagsrasism” – alltså utfall från vanliga, hyggliga, till synes intelligenta, intellektuella vuxna – som i min hemstad Linköping. Kanske beror det på att jag själv har blivit mer medveten och nolltolerant, kanske inte…?

Jag var på en jättefin utställning om Ship to Gaza på Passagen för några veckor sedan. I en av installationerna sjöngs vaggvisor av israeliska och palestinska kvinnor, texterna översattes på en skärm där man såg en himmel över en stad med ett lysande föremål som rörde sig. En av vistexterna hade samma innebörd som en vaggvisa som jag själv sjunger, en vanlig vaggvisa på byssanlullmelodin. Denna installation drabbade mig fullständigt! Efteråt insåg jag att det var just det att jag hade min förankring i sången som fick installationen att plötsligt komma så nära. ”Gräver man tillräckligt djupt kommer man i kontakt med andra rötter också” som Leif Stinnerbom uttryckte det en gång för länge sedan. Jag tror vi kan vara trygga. Vi behöver inte gå omvägar och bevisa att vår globalitet, vi har all världens folkmusik i vår egen.  Om vi bara förstår att den är vår och att vi är en del av den. Det är kanske det som är ”Mission nr 1”  🙂

/ Marie